Lajna . . .

Klockan är 17.58. Stängningsdags.
Jag går ut, tar in frisör-skylten och flaggan.

En man, ca 45 år, kommer gåendes och frågar om jag stänger nu.
"Ja" säger jag kortfattat.
Han ber om att få en klippning. Bara köra maskinen med 3 mm rätt över. Han ska på kalas dagen efter.
  Känner att hans andedräkt luktar lite alkohol.
Jag går med på det. Det går väl snabbt, tänker jag.

Han är väldigt tacksam. Vi chitchattar lite grann medans jag trimmar av hans hår.

Framme vid kassan när han sedan ska betala så förklarar han hur verkligen tacksam han är. Han tar min hand och tackar mig flera gånger. Till slut kommer han fram och kramar mig.. inte bara en, utan TVÅ gånger...
Han berättar att jag är en mycket snäll människa. Som ställde upp fastän vi egentligen stängde salongen.

"Goda människor glömmer jag aldrig" säger han.

Sen berättar han att han har cancer.
Hudcancer.
Ryser varje gång jag hör ordet.
Jag frågar hur längesen det var som han fick diagnosen?
 "En vecka sen" säger han. "Jag har inte sagt något varken till min 9åriga dotter eller hennes mor..."

Shit.
Tufft.

Förstår varför hans andedräkt luktade sprit.
Han verkade ganska positiv ändå... så gott det gick iaf. Han poängterade flera gånger att han nu skulle leva livet. Tykte jag lät bra.

Carpe diem


Cancer är en riktigt läskig sjukdom.
Och jag tror att OM jag drabbas av cancer så kommer det vara hudcancer. Har brännt mig alltför många gånger i solen... år 2005 fick jag t.o.m. vattenblåsor på ryggen efter för många timmars solande. Det räknas som Andra gradens brännskada.
  Jag kommer sola mycket sparsamt nu och framöver.